I boken "Flickan och skulden" så kan man läsa ett långt citat från en annan bok "patriarkatets våldsamma sammanbrott" och det citat börjar just så, Alla män är potentiella våldtäktsmän. Och i alla fall jag känner mig påhoppad eller påhoppad är ett starkt ord men i alla fall lite konstig i magen när jag läst klart boken. Min hjärna tummlar runt lite och försöker lägga spelplanen igen. Spelplanen är i detta fall min bild av verkligheten och din och min verkligheten är inte den samma och kommer aldrig att bli det. Det är inget snack om att fallen i boken handlar om våldtäkter eller att Hagamannen är en våldtäktsman. Men boken har berört mig på ett djupare plan och jag tänker mer på alla de fall av gråzoner som finns. Hur samhället matar oss med sexuella uttryck. Lysnnade häromdagen på P3 om burning man festivalen och de orgier som är där. Såg igår Mad Men när huvudkarraktären Don Draper lägger handen på sin sekreterare och utnyttjar sin makt och ställning för att ha sex med henne. Var går gränsen för sexuellt utnyttjande? Är alla män potentiella våldtäktsmän? Rent evolutionsmässigt så är det ju klart att denna sexuella drift har varit nödvändig för människans ras att överleva. Men den kanske inte fyller någon funktion längre, kanske är som blindtarmen ett bihang från en svunnen tid som vi borde operera bort. Skulle vi operera bort den driften så skulle ju många saker lösas, eller hur?
Nåväl, om jag ska sluta tänka fritt och tänka rätt, som det står i Uppsala universtiets aula "Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större" och i stället skriva om uppgiftsfrågorna. Delar i boken "flickan och skulden" är utdrag ifrån domstolsdomar om hur olika våldtäktsfall har behandlats. Och det är klart att författaren, Katarina Wennstam, tar ställning för flickorna i sin bok. Jag som läsare tolkar ju dessa berättelser från flickorna som sanningar. Men man kan ju också diskutera att det är ju trots allt är så att många av dessa män har blivit friade i domstol. Så boken blir ju många gånger en ensidig bild av myntet. Och vi har ju trots allt det rättsystem vi har. Men problemet blir ju som också Wennstam uttrycker det när hela samhället har olika bild av vad en våldtäkt är och det är upp till den våldtagnes person som avgör om hon/han får skylla sig själv och detta spiller även över på rättsväsendet. Tillexempel så tas det upp i boken ett fall där där åklagaren är övertygad om att kvinnan har blivit våldtagen men det finns för mycket frågetecken kring henne och situationen. Åklagare: "Det var lika bra att bespara henne rättegången. Hon hade blivit slaktad. Vartenda frågetecken kring hennes person hade tagits tillvara av försvarsadvokaterna, och de hade krossat henne".
Så en del av bokens syfte är väl att ifrågasätta rättssystemet och de lyckas den väl med. Jag tolkar denna bok som journalistisk när jag läser den, jag ser allt jag läser som sanningar men desto mer jag tänker på det så har författaren ju egentligen inget krav att hålla sig till sanningen. Det är ju en utfrågning av offeret som blir en massa legobitar som sedan sätts ihop till ett legohus, en full berättelse, men vi vet ju inte riktigt om legobitarna sitter på rättplats.
Jag gillar new journalism som berättar form. Det är en lättläslig verklighet. Men som alltid blir jag lite mörkrädd när jag tänker vilket "vapen" detta kan vara för företag och organisationer för att driva sin fråga. Ett lobbyist vapen eller ett PR vapen för att få samhället att förändras för att sälja mer av min produkt eller min tjänst. Baksidan av marknadsekonomi, alla medel är tillåtna.
